Från torsdagkvällen den 18 februari till och med söndagmorgon den 21:e har det snöat rejält. Vi har fått runt 20 cm. Nyhetsrapporteringen talar om snökaos och stora trafikproblem, framför allt för tågtrafiken, i sydsverige. Och byggnader som rasat för att taken inte klarat av snömängderna. Vi har väl kommit ganska lindrigt undan. Men det är drygt att skotta. Och när det känns tröttsamt och motigt så kommer plötsligt husses barnsliga sida till hjälp. Med en lätt rysande förtjusning tänker han att så här mycket snö kanske han inte får uppleva någon mer gång här i Buggemåla under sin livstid. Och då kan man ju inte klaga och gnälla över lite skottning som dessutom ger nyttig motion.  

Tulsa gillar fortfarande snön utan reservationer och far fram som en blixt och tvekar inte att köra nosen ner i snön så att man bara ser öronen om det är någon spännande lukt. Och det är det tydligen ganska ofta. Men nu har det blivit så djupt - 65 cm - att hon inte drar ut hur som helst på de oskottade snövidderna. Gränsen gick tydligen runt 40-45 cm. Men om det finns minsta upptrampade spår så sviktar hon inte. I ett samarbete mellan matte Aina och husse Gustaf - och Tulsa! - så fick vi en fin svit bilder på våran snöhund. Och eftersom det är en så speciell vinter så har även några andra bilder från söndagen kommit med.        

 Nedan: Idag kom tumstocken ut för första gången. Husse trycke ner den i snön på tre olika ställen. Det blev exakt samma snödjup på alla ställena - 65 cm! Och mer kan komma i veckan. Bilden måste vara med för att Tulsas framfart nedan ska få sina rätta proportioner.  

I. Tulsa som snöplog

Ovan: Det behövdes nya talgbollar till småfåglarna. På detta ställe bakom huset var det för dagen till att pulsa med snö upp till knäna runt 10 meter. Kameran var riggad vid jordkällaren med matte som fotograf. Några sekunder efter denna bild så ropar jag på Tulsa. 

Nedan: Utan den minsta tvekan kommer hon farande som en snöplog i mina fotspår. Och jag hade inte ansträngt mig för att underlätta för henne. Jag hade lyft ordentligt på fötterna. Så det var djupa snöhål med runt 40 cm mellanrum. Efter denna plogning så har Tulsa kanske skalat av de översta 15 centimetrarna. Naturligtvis blev det ett levergodis för denna bestämda framfart i snön. Det gick så fort att fotograf och kamera inte hann med.    

Nedan: Här har matte precis ropat. Tulsa vänder direkt och ...... 

Ovan: .....och det ser nästan ut som om hon gräver ner sig och fastnat. Men icke! 

Ovan:  Husse skulle ge en rejäl slant för att se hur Tulsas ben jobbar under snön. Det är som ett propellerplan som drar på full gas, först tycks nästan ingenting hända - och så plötsligt är det kraft och fart. Här är rusningsfasen! Om det inte var för snömolnet skulle man kunna tro att inget händer.

Nedan:  Här lyfter hon! Hur hon får fäste är nästan obegripligt. Husse blick är en blandning av förvåning, fascination och beundran. 

Ovan: Oj, oj! Det ser vådligt ut. Snödjupet är inte att leka med. Är det kraschlandning på gång.......  

Ovan: .....nej, nej, ingen uppgiven snökrasch här. Det är fart, kraft och energi. Att man måste ner och plöja en gång för varje skutt är en självklarhet för denna snöälskande dam. Vad kan man känna annat än en fascinerad beundran och be en stilla bön att hon ska smitta av sig lite av sin okuvliga, tveklösa energi visavi det där som tycks ligga bortom gränsen för det möjliga.   

II. Buggemålavinter

Ovan: Hungård med snömur. Tulsas hundgård har en liten specialitet i konstruktionen. Överst finns en ca 20 cm bred liggande bräda som fungerar som ett överhäng på insidan. Det var en del av lösningen för att Tulsa inte skulle kunna hoppa över - vilket hon gjorde!! Hur som helst, husse har blivit alltmer fascinerad av den snömur som blivit högre och högre. Den är efter senaste snöfallet runt 40 cm och den borde rimligen nått sitt max. Huset i bakgrunden är Akkas och Lasses. 

Nedan: Tulsa hjälper matte att skotta bilen. 

Ovan: Det blir lätt lite fåniga poser med självutlösare. Husse ville vara nära snötoppen men tvekade att kliva i drivan. Men kombinationen med Tulsa, husse och den fantastiska snötoppen på det speciella lilla arbetsbordet var oemotståndlig.  

Nedan: Sist en bild av innergården i sin vinterprakt.