Tulsa gör debut som TV-skådis!

Måndagen den 19 september är
Tulsa med i Veterinärerna i TV 7.
 
Kl 20. Avsnitt 3, säsong 5. 

- september 2016 -

Tulsa 2005 - förstasidan 

 

Tulsa fyllde 11 år i sommras. Hon mår efter omständigheterna bra, men har fått allvarliga hjärtproblem. Tre sorters medicin har fått henne att kvickna till rejält. Men Aina och jag är nu medvetna om att vi har Tulsa på övertid. I bästa fall förlänger hjärtmedicinen Tulsas liv med ett till två år. I våras blev det tre besök på Läckeby Djursjukhus (ingår i AniCura). Inslaget i Veterinärerna gjordes vid första besöket den 24 mars och handlar om ett mera lättsamt problem. Klåda! 

PS Måndagkväll efter att ha sett Veterinärerna del 3.  
Avsnittet med Tulsa är 5 minuter mitt i programmet. Det börjar vid 21 minuter. 
TV 7 ägs av TV 4 och är en betalkanal. Men om man registrerar ett gratiskonto kan man se Veterinärerna via TV 4 Play. Varning: Det är rejät påfrestande med reklamen!   

 

 

När det är varmt är detta en av mina favoritplatser. Sval betong i skuggan är kanon! Idag är det varmt! Husse kom plötsligt med mobilkameran. Han sa att han ville ha ett alldeles purfärsk foto till webben och Facebook. Med tanke på att jag gör TV-debut om några dagar så bjöd jag till lite. Jag tyckte att det var lämpligt att se lite cool ut. (15 september 2016)  

 

Aktuell hälsorapport!

Klåda. Torsdagen den 24 mars hade vi fått tid på Läckeby Djursjukhus för att kolla Tulsas klåda. Något var det – skabb eller ohyra. När jag hade skrivit in Tulsa och satt och väntade – Tulsa var kvar i bilen på grund av smittorisk – så blev jag kontaktad av en av personalen som undrade om jag kunde tänka mig att Tulsa och jag medverkade i en TV-inspelning av programmet Veterinärerna. Jag svarade "ja" och sedan kom videofotograf och journalist och presenterade sig. Måndagen den 19 september sänds detta avsnitt av Veterinärerna, avsnitt 2 för säsongen, Säsong 4. 

Det visade sig att Tulsas intensiva klåda orsakades av rävskabb. Behandlingen var enkel. Tre ampuller som man droppade i nacken med en veckas mellanrum. Klådan var borta redan efter några dagar. Vår granne berättade hur behandlingen var för sådär 15 år sedan. Då var det daglig insmörjning med salva och bad varje dag. Oj, oj, vilken skillnad!!  


Hosta. Det blev ytterligare två veterinärbesök inom loppet av en månad. Och det med en mycket allvarligare åkomma än rävskabben. 

Tulsa hade lite hosta ibland redan när vi sökte för skabben. Men den tilltog snabbt och var uppenbarligen väldigt besvärande. Så det blev ny tid på Läckeby Djursjukhus tisdagen den 5 april. Veterinären menade att det fanns två möjliga anledningar till hostan: kennelhosta eller hjärtproblem. Men tyckte att det mesta talade för kennelhosta. Men veterinären ville ändå att vi skulle lägga in en tid för en ordentlig hjärtundersökning. Man hade hört blåsljud och eventuellt mer redan vid besöket den 24 mars. Det bokades tid för hjärtundersökning till den 4 maj. Hon fick Onsior - hundipren - för en vecka för att lindra besvären. Hostan minskade inte, den snarare tilltog. Så när medicinen var slut efter en vecka ringde vi – fredagen den 15 april - och bad att dom skulle skriva ut mer. Kvinnan i receptionen kollade med den ansvariga veterinären. 

Hjärta. Beskedet var att dom skrev ut medicin för helgen och att vi skulle komma på måndag, dvs den 18 april, för stor hjärtundersökning med ultraljud och EKG och röntgen. Dom var väldigt bestämda med att det var alldeles för länge att vänta till den 4 maj.  

Hjärtundersökningen tog bortåt två timmar. Vi var fyra personer i rummet. Ansvarig veterinär, en djurskötare, en praktikant och jag. Det blev mycket elektroder, vändande och vridande. Tulsa skötte sig exemplariskt. Veterinären pekade på dataskärmens Tulsahjärta och visade att ena kammaren var förstorad och att mellanväggen med klaffarna var ganska illa däran. Tydligen en ganska vanligt hjärtfel hos äldre hundar. Resultatet blev att veterinären skrev ut tre sorters medicin. Hjärtfelet vara av en typ som man i princip kan dö av när som helst. Men de moderna hjärtmedicinerna har visat sig kunna förlänga livet i ett och ett halvt till två år. Två sorters hjärtmedicin, för Tulsas del Vetmedin och Digoxin, plus furix som är vätskedrivande. Det var lite trixande innan jag fick tag på Vetmedin, en stor tuggtablett som delas. 

Medicin. Tulsa började käka medicin på måndagkvällen den 18 april. På några timmar försvann hostan. Fantastiskt! Medicinen botar inte ett gammalt och ganska skadat hjärta. Men det gör att allting fungerar bättre och hon har ingen hjärthosta. Jag förstod inte riktigt, men om hjärtat inte klarar av att pumpa som det ska så får man vätska i lungorna och då hostar man. Det fungerar på samma sätt för djur och människor. 

Tidsfrist. Det känns som att hjärtmedicinen har gett oss en tidsfrist med Tulsa. Hon fyllde 11 år i juli. Men livet har ett slut, så även ett hundliv. Jag märker att det finns en ny sorts varsamhet och ömhet visavi Tulsa och en medvetenhet om att hennes sista stund kan komma när som helst. Hon har fallit samman två gånger sedan medicineringen började. Och då bara legat som medvetslös en halv minut innan hon kvicknat till och rest sig. När det hände för tre veckor sedan kom det ett hugg och frågan om det här var slutet. Men det var det inte. Och det var det inte heller för några dagar sedan när samma sak hände när Aina var ute och gick med henne. 

 

Några Tulsabilder efter hjärtdiagnosen!  

 

 

Ovan: Den 12 augusti var jag på cykelutflykt till Vätternbadet i Vadstena med matte, husse, Tekla och Nils. Det var ca 5 km åt vardera hållet. Jag åkte i familjen Hagbergs cykelsulky. Lite kluven! Jag ville förstås vara med, men jag hade inte orkat springa hela den vägen. Och då var det förstås mycket bättre att åka i sulkyn än att stanna hemma. Men det kändes lite läskigt ibland. Men husse var snäll och cyklade ganska sakta. När jag gnydde till eller skällde så stannade dom. Då pratade dom med mig och gav mig lite godis. Riktigt mysigt! Ja, ja, när jag förstod hur trevligt det var med stoppen så gnydde jag till några gånger extra för att få en mysstund! 

Nedan: Än så länge är jag inte död! Rosso var på besök med sin matte Eva Troedsson i början på september. Det blev kamp om pinnar och tävling om vem som var bäst på att fånga kastad tennisboll. Skitkul! Jag glömde bort att jag borde ta det piano! Jag körde på som om jag var ung och frisk. Dagen efter var jag helt utslagen. Av husses och mattes prat anade jag att dom hade  dåligt samvete för att dom glatt eldat på de intensiva lekarna. Jag vet förstås inte hur nära jag var att dö, men jag repade mig och efter ett dygn var jag som vanligt igen. . 

 

 

 

 

Ovan: Favoritställe! Jag vet att denna fina sängplats i gästrummet är egentligen ett förbjudet ställe. Men det är helt klart så att husse och matte blivit lite snällare sedan jag började käka hjärtmedicin. Ibland står det saker för så att det inte går att hoppa upp. Men om jag passar på när det inte är blockerat så kör dom inte bort mig. Det är även kanon med det låga fönstret. Där kan man hålla koll på vad som försiggår utanför.  

 

  Tulsa 2005 - förstasidan

 

Till sidan början!